Kär i Kärleken
Kategori: Allmänt
Har ni någon gång stannat i ett förhållande i hopp om att det kommer bli bättre?
Själv har jag varit kär PÅ RIKTIGT 2 gånger i mitt liv. Har haft 2-3 förhållande utöver de 2 riktiga kärlekarna. Och nu i efterhand kan frågan "hur-fan-kunde-jag-slösa-min-tid-på-allt"?
Hur vet man egentligen vad som är äkta och inte. Det är garanterat lättare att se på det i efterhand när man brutit sig loss tror jag. För mitt i det så vill man så gärna att allt ska funka.
Kär i kärleken är när man har ett destruktivt förhållande eller när man har någon bara för att ha någon. Båda två är lika illa men vi är människor med känslor som behöver den bekräftelsen. Att vi vill bli älskade och ha någon för gemenskapen. Överlevnads instinkt säger en del. (Fast vi vet mycket väl att vi klarar oss själva)
De gångerna jag varit kär i kärleken har det varit så att det funnits stunder som varit hur bra som helst, men som man inser nu inte alls väger upp allt det dåliga som var i förhållandet. Jag tror man skapar en bild av hur man vill att det ska funka, att de där få stunderna ska bli fler och genomsyra hela förbindelsen. Att man skönmålar det hela. Eller att man väljer bort sanningen helt enkelt.
Rädsla för att bli själv kan också ligga i grund varför man stannar i ett dåligt förhållande. Eller att man blivit så manipulerad att ens självkänsla har gått förlorad - eller i vissa fall sänks såpass att man inte tror att man kommer komma ur det. För det finns de människor som vill ha kontroll över den andra i förhållandet.
Psykisk misshandel kallas det! Även psykisk misshandel förekommer!
Det sjuka är att dessa kontrollfreaks människorna egentligen är små fega skitar som måste bekräfta sig själva genom att trycka ner den andra partnern.
Jag har alltid sett mig som en stark människa - psykiskt sett. Och jag har lovat mig själv att ALDRIG ALDRIG låta någon annan människa sätta sig uppå mig och sänka min självkänsla. Tji fick jag, för jag har mött fel människa en gång - som lyckades! Och ni ska veta att även efteråt skönmålade jag upp om hur det egentligen var för vänner och familj för att jag SKÄMDES och gav mig själv SKULDEN för det som hände. Det skulle krävas mycket ältande och samtal innan min RÄDSLA för personen skulle försvinna. De första månaderna var jag LIVRÄDD över att träffa på personen, vilket resulterade i att jag inte gillade att vara själv värst mycket.
Det tog ett bra tag innan jag fann tillbaka till mig själv - självkänslan kom sakta men säkert i takt med att rädslan försvann. Nu i efterhand inser jag att personen ifråga inte fått rätt verktyg med sig från start för att lösa konflikter och inte heller lärt sig att se på saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget. Vilket ger MIG STYRKAN för jag har fått lyckan och glädjen att ha med mig det i bagaget.
INGEN människa ska behöva få stå ut med att höra glåpord, inte få den andras respekt och få höra vad dålig/värdelös mm man är. INGEN! för alla är vi värda så mycket mer än att behöva ta emot skit från andra människor som i regel inte har något annat att säga än dumma och irrelevanta saker i konflikter. Det är bara synd om dem för de inte lärt sig att hantera motgångar. Allt blir så stort och de slår ifrån sig genom att lägga skulden på den andra. (För vanligast är det i konflikter som personerna ger sig på ens självkänsla, i hopp om att förminska en, och tillslut lyckas de för man tror inte lika mycket på sig själv när man fått höra att "man är dum i huvudet" 100 gånger.)
När jag tänker tillbaka på hur mycket tid och energi jag la ner på något som jag egentligen inte trodde på så är det svårt att förstå att jag stod ut och stannade så länge. Det är så lätt att vara klok i efterhand. Detta är inget jag önskar min värsta fiende (om jag ens hade en). Och jag hoppas innerligt att det kommer minska med människor som blir utsatta för alla typer av dåliga förhållande.
Var starka för ni är värda SÅ MYCKET MER!
