Så typiskt - jag är en tröstätare.

Det får mig att reflektera på det senaste året som gått. Och hur jag hamnat i en kropp som inte alls stämmer överens med min insida. Har alltid varit att jag äter när jag inte mår helt 100. Och att ha en dag när man känner sig depp är ju helt okej. Men att ha det i nästan ett år, det indikerar väll på att något är fel, grymt fel? Och så blir jag besviken på mig själv att jag utsatte mig för allt det onda som det medfört. Finns ingen vits med att ångra det, gäller ju att blicka framåt. Men frågan som återkommer är hur jag orkade med och vara så destruktiv emot mig själv. Varför tog jag inte bättre hand om mig själv?

Tur är att jag tagit mig ifrån det onda. Och jag vet att jag kommer behöva prata ut om de sår och ärr som skapats inom mig och det kommer bli bra. Gäller bara och ha tålamod.